De senaste dagarnas händelser har skapat ett massivt medieuppbåd. Rubriker med ord som "kupp" och "revolution" förekommer och TV visar tusentals om inte miljontals iranska ungdomar i Iran som skriker "död åt diktatorn". Samtidigt har ett flertal personer och organisationer uppmanat Sverige att visa sitt stöd till "oppositionen". Men vad menas med "opposition" och vem ingår i "oppositionen"?

Den riktiga oppositionen i Irans fall är de personer och grupper som inte tillhör den islamiska regimen utan istället försöker bekämpa den. Nationalencyklopedin definierar "regim" som "en stats konstitutionella, politiska, ekonomiska och sociala organisation". Dessa genuina oppositionella vill störta regimen och skapa en helt ny stat baserad på helt andra grunder. Vill någon behålla dagens grundlag i Iran är personen inte oppositionell. Allt annat är lögn. Att definiera "opposition" som "motståndare mot regeringen" är i Irans fall missvisande. Detta då regimens grundvalar gör att endast likartade regeringar kan komma till makten i landet. Trots att retoriken ibland har skiljt sig lite från en regering till en annan så har grunderna alltid varit desamma. Samtidigt är det så att dessa regeringar och presidenter inte har någon egentlig makt. Makten sitter istället hos den andlige ledaren.

Nu när detta blivit klarlagt kan vi diskutera vem oppositionen i Iran är. Media kallar Mousavi och hans anhängare för "oppositionella". Detta stämmer inte då Mousavi vill behålla den islamiska republikens grundlag samt "den politiska, ekonomiska och sociala organisationen" i landet. Mousavi har därmed inget problem med en islamisk regim. Även han vill ha en religiös stat där islam och dess sharialagar utövar ett stort inflytande på allting i samhället, även på det privata livet.

Att Mousavi själv använder den gröna färgen på sitt emblem är ett bevis för detta. Den gröna färgen symboliserar islam och används främst av personer som är "seyed". Enligt allmänheten i Iran är "seyed" den som har en blodsrelation med islams profet Mohammad. Detta används flitigt av Mousavi för att fiska röster hos religiösa. Att han själv och hans anhängare skriker "allah akbar" ("gud är störst") är ett annat tecken på detta. Mousavis hängivenhet till islamisten Khomeini, hans samarbete med mullorna Rafsanjani, Khatami och Karoubi (som också kandiderade till presidentposten) samt hans frus uttalande i Sydsvenskan (13/7) om att hon vill ha ett islamiskt samhälle utgör ytterligare bevis.

Inte nog med detta så tillhör Mousavi själv etablissemanget i Iran. Han var tidigare statsminister mellan 1981 till 1988, direkt vald av Khomeini. Han har också massivt stöd från personer som innehar höga poster inom regimen. En av dessa personer är Irans rikaste man Rafsanjani som tidigare var president för islamiska republiken. Rafsanjani är även ledare för den församling som väljer den andlige ledaren ("Assembly of Experts"). Mullan Karoubi, som idag är en av Mousavis bästa kompisar, var tidigare medlem av samma församling (utnämnd av den andlige ledaren) och även den andlige ledarens rådgivare. Karoubi avgick från alla sina poster år 2005 då han kandiderade till presidentposten i förra valet (eller snarare "valet", då det inte är snack om några riktiga val i Iran). Mousavi är alltså en man av regimen för regimen.

Vem är då den riktiga oppositionen? Det är alla de iranier som i och utanför Iran demonstrerar och skriker "död åt islamiska republiken". Det är de som bränner bilder av den andlige ledaren Khamenei och som vill ha en riktig demokrati och ett sekulärt Iran. Det är de iranier som media inte visar eller skriver om. Istället framställs de som Mousavianhängare. Den riktiga oppositionen är de iranier som även skriker slagord riktade mot Rafsanjani och som säger att han borde skämmas och lämna landet. Oppositionen är absolut inte de Mousavianhängare som skriker "nasre man allah va fatah gharib" (ett islamiskt-arabiskt slagord som betyder "min seger närmar sig med hjälp av gud").

Denna riktiga opposition leder dock inte protesterna i Iran. Protesterna är i sig inte folkliga då de inte är planerade av folket. Protesterna planerades av Rafsanjani-Khatami-Mousavi-falangen för att de själva skulle kunna utöka sin makt i landet. Det är dessa som kontrollerar när, var och hur demonstrationerna skall ske. De människor som hatar den islamiska republiken på riktigt utnyttjar dock situationen för att vädra sina känslor och för att visa sitt hat gentemot regimen. En del tror att de kan skapa en större maktkamp mellan regimens två olika grupper genom att stötta Mousavi, för att slutligen störta regimen. Det är viktigt att inte blanda ihop dessa med Mousavis anhängare. Protesterna kommer att avstanna så fort Rafsanjani & Company kommer överens med dem som idag styr Iran om maktfördelningen. Hoppet om ett fritt och demokratiskt Iran kommer dock aldrig försvinna.

I ljuset av det jag sagt måste man vara mycket försiktig med att tolka vad som händer i Iran i dagsläget. Tyvärr saknar media den nödvändiga kunskapen om dessa interna maktkamper och därmed medvetet eller omedvetet analyserar och rapporterar felaktigheter om situationen. Samtidigt påverkas media av de kulturella skillnader som finns mellan Iran och västvärlden vilket ytterligare bidrar till en snäv rapportering. Vi måste även vara på vår vakt för att inte luras av islamiska republikens understödjare här i Sverige som vill att Sverige ska stötta Mousavi. Jag syftar på personer som riksdagsledamoten Reza Khelili från moderaterna som kallar Mousavi för oppositionell och vill att Sverige skall gå emot det iranska folket för att stärka regimens position i Iran och världen.

Arvin Khoshnood
Styrelseledamot FDI