Iran har fått stor uppmärksamhet i media på sistone, vilket är ganska bra. Trots medias ibland felaktiga bild, ger det oss i oppositionen utrymme att förklara för människor runtomkring i världen, situationen i vårt hemland. Vi får bland annat möjligheten att förklara att de så kallade "reformisterna", som många gånger i media felaktligen benämns som "oppositionen", är bödlar som varit med i förtrycket av det iranska folket.

En av dessa bödlar är Mohammad Reza Heydari, före detta chef för islamiska republikens konsulat i Norge, som sa upp sig själv från sitt arbete i början av januari 2010. Heydari har varit chef för konsulatet i tre år och varit aktiv inom diplomatyrket i mer än tjugo år. Till det norska NRK säger han: "Inom loppet av de sista sju månaderna har jag genomgått en inre kamp och undrar varför sådant måste hända i mitt land. Mitt samvete tillåter mig inte att se dessa bilder [från Iran] igen. Jag sa därför upp mig från mitt arbete, för att folket ska veta att vi är med dem."

1) Det iranska folket har blivit förtryckt i trettio år, men Heydari har endast haft dåligt samvete i sju månader. Tycker han att arresteringar, tortyr och avrättningar innan dessa sju månader var oproblematiskt och bra?

2) I tjugo år har Heydari samarbetat med den islamiska regimen och innehaft höga poster. Vi vet också att ingen i Iran når någon högre post om de inte har säkerhetspolisen och den politiska elitens förtroende. För att få ett sådant förtroende och position måste en person aktivt delta genom att förtrycka folket. Var har hans samvete varit när han försökte få detta förtroende? Var har hans samvete varit de senaste tjugo-trettio åren?

3) Det iranska folket vill ha ett störtande av den islamiska republiken. Är det också vad Heydari vill, eller vill Heydari att Mousavi och hans gäng ska komma till makten?

Reformisternas protester mot valresultatet berodde inte på att något fusk hade skett. Det riktiga skälet var att de inte kunde fuska bättre än de konservativa. Kampen mellan de så kallade reformisterna och de konservativa handlar om makten, och inte om det iranska folkets välmående. De så kallade reformisterna och de konservativa, för att citera min vän Arvin Khoshnood, är alla "medskyldiga till att fuska bort det iranska folkets demokratiska rättigheter" (i Internationella Studier, nr 4, 2009). Något som har skett sedan islamiska republikens uppkomst år 1979. Något som Mohammad Reza Heydari själv var aktivt delaktigt i.

Trots att media uppmärksamheten har en positiv sida, kan det inte förnekas att dess rapportering ibland är förargelseväckande. Personer som Mousavi, Khatami och Heydari framställas som den nya tidens Mahatma Gandhi eller Martin Luther King, men är i själva verket inget mer än bödlar och förtryckare.

Att personer som Heydari säger upp sig är givetvis välkommet och glädjande. Det försvagar regimen i den mening att regimens interna grupperingar skadar och avslöjar varandra, vilket i sin tur gör det iranska folket kamp för frihet enklare. Dock är Heydaris tal om demokrati och samvete ett hån mot det iranska folket. Han har själv i högsta grad varit med och bidragit till iraniernas förtryck.

Mona Ramezani
Föreningen för Demokrati i Iran