31 år med fängelse, tortyr och konstanta avrättningar har passerat. Förtrycket har under hela perioden varit en del av folkets vardag, och kommer utan tvekan fortsätta ett tag till. Hoppet har dock inte försvunnit. Genom den mörka kraften som styrt landet med hjärnhand börjar ljuset åter skymtas. Människornas kamp för frihet sedan dag ett har skapat sprickor i denna kraft, sprickor som sedan åtta månader tillbaka blivit allt större. Jag berättar om Iran, landet där hoppet är folkets vapen mot tyranni.

Idag är det årsdagen för den islamiska revolutionens seger. Revolutionens bidrag till det iranska folket har inte varit något annat än misär och elände och har kostat det iranska folket dyrt. Inte så konstigt att ett av de slagord som planeras inför årsdagens massiva demonstrationer mot regimen är "22 bahman, pashiman pashiman, janam fadaye Iran" som fritt översatt till svenska blir "22 bahman, ånger ånger, mitt liv för Iran". 22 bahman är nämligen det persiska datumet för 11 februari, alltså dagen då revolutionen segrade genom att Khomeini återvände till Iran från Frankrike.

En annan revolution är dock på gång. Den här gången för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Det iranska folket vill inte ha reformer i Iran. De vet att reformer inte fungerar på en regim som grundat och grundar sitt styre på tortyr och avrättningar. Att polisbilar körde på demonstranterna under demonstrationerna i december 2009 är ett bevis på detta. Många politiker och journalister försöker tyvärr framställa det iranska folket som öppna för reformer och anhängare av bödeln Mousavi. Per Liljas från Dagens Nyheter skriver dock i samma artikel som ovan att "Många på gatan har slutat stödja oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi och ropar på revolution". Redan under sommarens demonstrationer skrev Aftonbladets utrikespolitiska expert, Wolfgang Hansson (2009.06.16) att iranierna "är snarare mot regimen än för Mousavi".

De massiva demonstrationerna under sommaren och under december månad blev blodigt bemötta med våld. Även de mindre omfattande demonstrationerna mellan dessa perioder har blivit nerslagna med våld. Siffrorna för antalet mördade är inte tydliga. Regimen själv erkänner dock ett tiotal mord. Oppositionen anger emellertid siffror om mer än 200 till 300 mördade. Antalet individer som fått fängelsestraff och/eller torterats är dock kraftigt högre än antalet mördade. Senast var det i början av denna månad som två iranska monarkister anklagades för "krig mot gud" och avrättades genom hängning. Jag är därför inte av den åsikten att handel och dialog kan förbättra situationen.

Med bakgrund av ovanstående är varken jag eller våran förening av den åsikten att handel och dialog med terrorregimen i Iran kan förbättra landets situationen. Vi har försökt med dialog och handel i 30 år och resultatet är det som vi ser idag. Om EU har försökt förbättra iraniernas situation genom sina handelsrelationer och politiska kontakt med islamiska republiken så kan det kort sägas att EU har misslyckats. Trots Irans ökade globala handel, speciellt med EU som är Irans största handelspartner, har den politiska situationen i landet blivit allt svårare. Det är hög tid att sätta hårt mot hårt. Givetvis är ett militärt angrepp på Iran inte någon lösning. Detta är något jag vill betona. Däremot måste världen, åtminstone världens demokratiska länder, införa hårdare sanktioner mot regimen i Iran, handelsmässigt såväl som politiskt. Islamiska republiken måste pressas till att frige alla politiska fångar, omedelbart stoppa avrättningar och tortyr och respektera det iranska folkets krav på demokrati och mänskliga rättigheter i landet.

Nilufar Omidi
Generalsekreterare FDI